East Sweden?
Så synd att Tyska inte är världsspråket!
Osten! Det hade väl varit mycket roligare!

Hej Bengt! Vi är många som delar Din frustration över den tynande tillvaron som det svenska språket för i skolundervisningen.

Mina egna barn gick i flumskolan på 70-talet, och mycket god undervisning slarvades bort under den perioden. Men som jag kommer ihåg det var man i alla fall ganska noga med rättstavning och språkbehandling.

Mina barnbarns år i grundskolan drygt 20 år senare präglades av en otroligt destruktiv behandling av modersmålsämnet. Fel i uppsatser o dyl rättades inte - det kunde inverka skadligt på barnens kreativitet. Det var bättre att de skrev fel än inte alls! Något lika korkat får man nog leta efter. Barn (och vuxna) som VILL skriva skriver! Själv var jag under min skolgång utsatt för mycket hårda rättstavningskontroller och ... JAG ÄLSKAR ATT SKRIVA!

Man kan undra när pendeln slutligen svänger tillbaka till en skola som värdesätter en god språkbehandling mer än metervis med dålig text. Tyvärr tror jag att det ligger mycket långt fram i tiden - om det överhuvudtaget inträffar någon gång ...

Jag vikarierade i en sexa förra veckan. Vakna och trevliga ungdomar! Men när jag tittade på deras presentationer av sina arbeten på väggarna, blev jag rätt nedstämd.
Är Sverige det enda land i världen, där barnen verkar uppmuntras, att strunta blankt i sitt språk? Det finns ju stavningsprogram på datorn!
Kanske förklarar det de uselt skrivna texterna i dagstidningaqrna. Som att gåpå en pianokoncert,där pianiste stakar sig, tar om, träffar fel tangent. Och tror att publiken inget märker eller låter sig nöjas.
Det är inte roligt att kverulera, men svenska språkets låga status i Sverige är ju helt absurd.

Jag är tillbaks på ett sabbaqtsår efter 20 år i USA.
Några notiser.
Mitt amerikanska kreditkort har förstås engelsk text men också "Servicio en Espanol" med följande särskilt telefonnummer. När jag tankade bilen i Kristianstad, var all text på engelska och inget annat! När jag tankar i San Francisco, väljer jag språk. När jag går till bankomaten i San Francisco, är den första frågan om jag vill genomföra transaktionen på engelska, ryska, spanska eller kinesiska. Språken kan variera mellan olika stadsdelar och förstås olika orter.
Här i Sverige verkar maktens inställning vara:
Du ska inte tro att du är någonting, bonnjävel!
Svenska folket tycks snällt foga sig i att hunsas av en snorkig och fashionabel elit.

En eloge till den där italienske antimaffiaförfattaren, som var inbjuden till Skavlan i lördags. Uppenbarligen hade han inget problem att förstå engelskan, som Skavlan och de svensknorska gästerna tilltalade honom med. Men han insisterade på att tala italienska (som jag inte förstår). Han talade flytande, melodiskt och utan ansträngning, som man väl kan förvänta från en författare. Vilken skön omväxling mot att alltid tvingas lyssna på TV och radio på alla dessa ansträngda, hackiga, onjutbara intervjuer med människor som försöker göra sig förstådda på engelska enbart därför att få svenska journalister behärskar de stora europeiska språken.

Fler stolliga översättningar på youtube:
Küssen kann man nicht alleine
ca 18 tolkningar bl.a.
Kysser kanske inte är ensam
Kysser Du kan inte ensamt
Kan inte kyssa dig ensam
Kyssar får inte vara ensam
Kissing kan inte vara ensam
Kysser inte ensam
und so weiter...

Jag brukar då och då leta efter sånger på youtube.
Idag 17 jan 2012 hittar jag denna sång:
Pete Seeger: Vart har alla Flowers Gone?
Men hjälp! Vad tjänar den här halvhjärtade översättningen till?

Bland senaste uppdateringar finns Jörgen Juuls: Så er det sale i butikkerna.
Snacka om saltade räkningar. Sale på esperanto! Det blir alltså dyrare med SALE

Björn Maria Lalanders inlägg gav mig en massa tankar. För min utbildning bodde jag i Sthlm och visst - att tala om stockholmska generellt är inte riktigt. Det finns många olika dialekter redan i en sån stor stad. Eller Göteborg för den delen där jag arbetade som journalist. Jag ska inte radda upp resten av vårt land. Norrländska t ex - som västerbottning född vid kusten talar/talade jag naturligtvis inte som en invånare i Hälsingland. Skåne ska vi verkligen akta oss för att bunta ihop dialektalt! Stora skillnader från del till del m a o.
Jag växte upp i en skola där vi vid uppsatsskrivandet först skrev en kladd med blyerts, gick fram till fröken, fick det rättat, därefter tillbaka till skolbänken och NU fick jag skriva med den doppade bläckpennan. Som ni förstår var det inte bara uppsatsens innehåll som betygsattes, utan även stavningen. Lärdom!
Det går inte att kliva tillbaka, det är bara att inse det. Men för ngt år sen kom en ung dam in på vårt antikvariat och fick se en skrivbok som låg undanlagd och som vi faktiskt inte visste vad vi skulle göra av. Skrivhäftet (alltid blått!) rymde övningar och uppsatser från 1920-talet. Upphovsmannens namn fanns där, men gav ingen ledning. Jag kan bara säga att jag ALDRIG haft en sådan vacker och pregnant skrivstil. Läsarinnan utropade förtjust: "Åh, om jag hade fått lära mig en sån där skriftstil i skolan ändå!" Hennes generation textade naturligtvis - men inte vår.
Det värdefulla att skriva för hand ligger i den direkta taktila förbindelsen med hand och hjärna. Som det sagts - människans intelligens stammar från handen.
Och kan man skriva fortare än med den klassiska skrivstilen? Nog tycker jag det efter alla år som journalist...
Återupprätta skrivstilen!

Vi äldre svenskar växte upp med att allt utifrån och speciellt USA var så mycket bättre. När vi fick uteresveringar fick det heta att "nästan som i utlandet". Sällan har vi erkänt oss själva och det Lutherska är tydligt. Jag växte upp på södermalm och vi anväde en hel del Romani och "svengelska". Söderdialekten skiljde sig från den vanliga stockholmskan och det kunde även skilja mellan parkerna som var centrum för de område du tillhörde. Men vi förlöjligades i pilsnerfilmerna senare i radio/tv. Mina barn, där den yngste är 18 år, hon har ett språk som innehåller massor av engelska modeord när hon skriver på facebook tex. Ett mycket vanligt uttryck är awaysome, allt är awaysome men värre är det med allt fuck osv. Facebook är som ett firmanamn som skall gälla över hela världen. Själv använder jag ord som teens/teensen/kidsen när jag är på fb. Men när jag är seriös använder jag inget av det slappa språket. Dessvärre ser jag att de unga faktiskt ofta har dålig kunskap i svenska, på riktigt. Jag tror att det delvis kan bero på att knappt några på gymnasiet numera skriver för hand, de får inte samma känsla för orden som när du skriver dem. Jag minns hur vi doppade penskaftet med ett stift på i bläckhornet och nästan som i kaligrafi präntade ned bokstäverna. Nu är det tummarna som flaxar över den tryckkänskliga skärmen på mobilen som används mest. I skolan är det dator som gäller. Ett vanligt personligt handskrivet brev är raritet att få. Redan på 90-talet, på mellanstadiet, älskade barnen när jag skrev med skrivstil, det är visst nu helt borta. Jag har tidigare arbetat med barn under 30 års tid och sett en trist utveckling när det gäller svenska språket och att skriva på svenska. Varför måste ett land förlora sin själ för att bli så intenationellt, är det är så fint och märkvärdigt? Samtidigt som det betonas hur viktigt det är med vår kultur och egenart så slopar skolorna avslutning i kyrkorna tex. Vad invandrarna beträffar så är min erfarenhet den att de tycker det är synd att vi slopar en gammal tradition, de vill gärna uppleva våra gamla traditioner, det själva värnar just om sina egna. Runt om i Europa är folken ofta stolta över sina länder och språk men här känns det numera som du hart när får en naziststämpel i pannan om du hävdar att vi i sverige skulle vara bra i något förutom ishockey! Språkförfallet som jag upplever det är som början på en självutplåning, som ett självskadebetéende hos dem som inte tror sig inte duga! Kan Island skapa egna ord borde vi kunna i alla fall något. Börja enkelt med det fåniga T-shirt (t-tröja) e-mail(e-post), date (träff). Media har en stor och viktig roll här, de vill så gärna upplevas som världsvana när det bara handlar om att de apar efter och istället visar idéfattigdom! Åtminstone en svensk stavning på orden även om de då låter lika löjliga som våra gjorde på söder när vi var 11 år, alltså 53 år sedan!