Å vad många minnen, det ger mig faktiskt rysningar . Tänk vad många timmar man har spenderat på "gamla" ridskolan. Tänk att varje lördag morgon, tidigt,tidigt hänga på låset för att få leda hästarna på lördagsridning och sedan alla dessa timmar man stod i det kalla ridhuset och skulle försöka lära en och annan stackare att rida.tänk vilken lycka när den gamla baracken blev ett helt nytt klubbhus.
Valder som inte var någon stjärna, honom blev det en hel tävlingar på både på hemma och borta plan, vad kul vi hade det.jag har som Malin min tävlingslåda kvar, tänk alla dessa lådor som förvardes uppe på hölogen, och nu finns inget kvar.
En hälsning till alla "ridledare" på min tid som var med = räkbåten ;)

Jag har sett Maurice och Anjorschka nämnas här. Jag minns fler från den gamla tiden. Vilka kommer ihåg Ismene, Marin, Habil, Barrabas, Goliat och Offe :)och Stenboms hästar Sparta och Sisu som stod i boxar längst in i det gamla stallet. Det övriga gänget stod i spiltor med huvudena mittemot varandra.Vilken rolig tid det var. Fick ett hästintresse som aldrig gick över. Tog upp det många år senare och har nu min första egna häst sedan 7 år tillbaka.

Jag minns dom alla! Folke, Unesco, Min fluga, Nubier, Hubert, Ironside, Hoppsan, Lucky Lass, Anjuschka, Rustibus, Eros, Unik, Joker mfl.Faviriterna var Nubier och Ironside. Jag kom inte ihåg namnet på den lille shettisen som stod under läktaren i ridhuset tillsammans med en nordis.

Med glädje minns jag mina dagar i Domsjö; hästarna, ridningen, stallkompisarna och farbror Folke. Kommer ni ihåg att vi i ÖOR:s ungdomsektion tillverkade en klubbtidning? HÄST-TOKEN hette den. Den gavs ut mellan 1973 och 1978 och var fylld med tips, idéer, roliga historier, dikter, berättelser och bilder på oss och våra kära hästar. Totalt blev det 11 nummer av tidningen och jag har kvar allihop!

Jag minns Luciatågen på stan. När jag var liten långt innan jag började åka till stallet i Domsjö, tyckte jag att den bästa och vackraste händelsen på hela året var Luciatåget, med Lucian i vagnen och de ridande tärnorna i sina vita rockar. För en liten tjej var det som att befinna sig i en saga.

ÖOR! Kom som 10-åring till Ö-vik från Piteå där jag började rida på ridskola (kommer ihåg hästarna Bonita, Favorit, Marziena, Uxi, Vigör, Vaquero, Trigger, Tobias, Solum). Hade Farbror Stig som ridlärare i Piteå och fick sedan Farbror Folke! Vilka förebilder!
Var på stallet så mycket jag fick och hade Barabbas som ”min” älsklingshäst, mörkt brun och apelkastad, jättefin! Tyckte även mycket om att rida Eros och Unesco, och kommer mycket väl ihåg Nubier, Min Fluga, Unik, Hoppsan, Rustibus, Joker, och många andra. Jag har bara fina minnen från ridskolan i Domsjö och lärde mig mycket! Under ett par år red jag nere i Skule hos Folkes dotter Margareta, mest på Zeus men även på andra hästar. Köpte som 42-åring min första egna häst, Mimmi. Har henne fortfarande kvar och i ryggmärgen Farbror Folkes häst- och säkerhetstänk i hanteringen av henne och andra hästar. /Helena

Gamla minnen …
Det är mer än hundra år sedan – men - jag minns när jag började rida. Jag var elva år och följde med två kompisar – vi cyklade från Gullänget till Domsjö. Det var slutet på sommarlovet och vädret var som det var mest på sommarloven. Fint. Vi ställde upp i ett led utanför den lilla baracken som stod mellan stallet och ridhuset. Ett par minuter före klockan ett kom Suddan, släppte in oss och ”skrev upp”. Det luktade mysko inne i baracken som var proppfull med konstiga hästprylar. Vi red en halv timme och det kostade 2.50. Jag fick Maurice, ett fullblod som ägdes av Rune Axling. Undrar om han inte var en ”höjdare” i styrelsen på den tiden.
Jag var fast… hästbiten.
Mitt starkaste minne är från lite senare - samma vinter ? (måste det ha varit) Det var riktigt kallt ute. Jag red en kväll i veckan första passet klockan fem. Klintbo i stallet hade sadlat Sussie åt mig och jag skulle leda ut henne till ridhuset själv. Det var nog första gången jag gjorde det - måste ha varit sent ute. Liten tjej - stor häst. Jag kom mig in i ridhuset och skulle in i manegen. Manegedörren var stängd och jag kände mig vilsen. Hur gör jag nu? Då skrek en tordönsröst (Farbror Folke) från ridhuset. STÄÄÄÄÄNG DÖRREN! Nu visste jag INTE hur jag skulle göra. Jag tror att jag drog henne runt och fick igen den stora tunga dörren. Jag har nog förträngt det men vad jag klart minns är den avslöjande frågan jag fick när jag dök upp i ridhuset: TROR du inte hästen är vändbar? (stora bokstäver)
Jag kommer INTE ihåg hur det gick att rida … den gången.
Men jag stänger fortfarande dörrarna direkt efter mig när det är kallt ute.
OCH
saknar Farbror Folke

Jag började rida som vuxen i början på 90-talet, vid det gamla stallet i Domsjö. Det var en dröm som jag haft sedan jag var barn. När jag så fick egen bostad och inkomst började jag äntligen. Åh, vad jag njöt! Jag hade mina första lektioner på trygge Shere Khan och senare var min favorit Largo. Så kom Baloo till ridskolan och då blev jag hjälplöst förälskad i denna snygga, snälla häst! Han var väl inte världens trevligaste i spiltan, men så fin och följsam att rida. Mest njöt jag nog då vi red ut och ridläraren kommenderade "galopp". Då piggnade han till riktigt och njöt han med.
Store Nobel var en annan häst jag minns, lika snäll som han var stor. Jag hade honom en gång när vi skulle rida barbacka. När jag väl hade krånglat mej upp på honom höll jag mej kvar resten av lektionen på ren tjurighet, för jag visste att om jag trillade av skulle jag förmodligen inte kunna krångla mej upp igen. Många personliga hästar hann jag träffa under de år jag red. Miss Champagne, "Champis", var en liten "trippelina" som gillade fart. Hon och jag ogillade varandra i högsta grad, jag var helt fel ryttare på henne. Jag slutade rida då jag för en period flyttade till annan ort. Nu är jag läktarmamma till min dotter och trivs ypperligt så. Då får jag åtminstone klappa om en häst då och då och snusa in den goda hästlukten. Det finns inga vänligare och mer toleranta djur än våra älskade ridskolehästar.

Ja man sitter och mins. Har många minnen men ett seciellt minne som jag vill dela med mig av är fråm en Lucia show mitten på 80 talet. Lous Sjödin red en häst och hade en framför sig som hon tömkörde samtidigt. Mins jag inte fel så hoppade dom oxå något hinder. Kommer även ihåg en viss Sou Ellen "Lillan" Häftig liten häst lite som Nix i dag. Kunde ibland mycke både i dresyr och hoppning, i bland ingentign. Ryttaren kunde hon med beröm godkänt bocka av. Man bet ofta i manege gruset. Jag har varigt med i många år nästan 30 år. Hoppas att det blir 30 till.

Tänker ofta på g:a rídskolan. Doften av Domsjö fabriken betyder fortfarande doften av Domsjöstallet för mig. Minns också alla gamla hästar som, min älskade Dart, Filippa, Soraya, Mirage, Donald, Stella, Cheri, Trubadur, oj kommer ni ihåg.

Gamla stallet där hästarna stod med huvudena mot varandra och med högången i mellan. Jag cyklade eller tog bussen själv från tidiga år och var ute i stallet så gott som varenda dag. På den tiden ville alla hjälpa till att mocka och sopa. Tänk när man fick hjälpa till och borsta hästarna för att göra dom iordning inför barnridningen.

Jag har fortfarande kvar min tävlingslåda som jag använde när jag och Dart for iväg och tävlade. Ja, det är många minnen man har.

Blev så nostalgisk ikväll igen när jag befann mig ute i Domsjö och passerade det gamla stallområdet igen att jag måste dela med mig av två minnen till, ett som jag bara minns lite vagt och det var när min äldre syster satte upp mig i spiltan på var det Donald eller Regulus rygg och där satt jag och var lite rädd men samtidigt så tror jag att den där rädslan gick över efter en stund.
Nästa minne är med allas. ja han var nästan allas favorit Popstar, när jag var liten kunde jag inte uttala hans namn riktigt utan betonade det på ett lustigt sätt :P men i alla fal lså var vi en grupp förväntansfulla miniorer som skulle till stallet och rida, från början blev vi ledda några varv runt i riduset innan de frågade om någon av oss hade ridit tidigare och jag nickade för visst hade jag suttit på hästar förut :P och gissa om jag var stolt näär jag fick skritta alldeles själv där på denna kolsvarta drömponny med stubbman, givetvis så var det ju en ledare som gick med bredvid men ändå..jag red ju nästan själv.

Tänkte bara skriva en liten rad när jag ser att de andra minns en massa hästar..
Ni måste ju komma i håg Apache. Jagades alla ungar eller åtminstone vi som hade stalltjänst genom gången om man missat box dörren.

Sälj jubileumsskyltar - gör boken möjlig!
Erbjudandet om jubileumsskyltar finns i anslutning till sponsorpaketet på klubbens hemsida (förstasidan)

Jag vet inte om det får plats nog många rader i den här lilla rutan men nu tänker jag i alla fall göra ett försök.
Jag tillhör årgången födda i mitten på 80 talet men jag har själv aldrrig ridit på ridskolan, bara haft turen att få följa med min äldre syster som red på ÖOR för många år sedan när stallet fortfarande låg kvar i Domsjö.
Minns när hon red lektion för då hade jag oftast någon favorit nere i det lilla ponnystallet under den mindre läktaren som jag gick ner till.
En av de ponnyer jag minns mest är ingen annan än Tintorella, Tinto. Vad det var som gjorde henne så speciell kan jag inte riktigt säga men kanske var det hennes varma blick som fångade mig.
Andra hästar jag på rak arm kan minnas och räkna upp är först tre provathästar som jag tyckte om...Den stora kolsvara Karim(tror han hette så), den lilla connemaran Hagens Kelly och den stora bruna Jovan Fransiscus(Frasse, träffade honom av en slump senare i livet och han var jättefin fortfarande),
Annars minns jag ju Bobban, eller Bobrycka II som hon lär ha hetat med sina lite unika öron men jag tyckte att hon var en underbar liten häst ändå och vem minns inte den skäckfärgade shetlandsponnyfröken Lilla Tösen?

Hejsan! Vi som jobbar hårt i Jubileums-bokgruppen letar efter fler som kan hjälpa till, personer med talanger som ingen av oss har...till exempel någon som är hemma på redigering, layout och liknande.

Sen vore det kul om vi fick med någon/några engagerade ungdomar med i gruppen - vi bits inte, lovar! Våga höra av er!

Jag väntar på mejl...

Jag började rida i början av 70-talet. Man stod i kö i klubbstugan och väntade tills luckan öppnades och man fick betala och välja häst. Sparta var min kompis favorit och min favorit var Eros. Helt underbart snäll. Jag minns hästar som Unesco, Joker(som man fick akta sig för när man gick förbi för att inte få sig en hov...), Hoppsan, Anjoschka (med sina hängande öron)Rustibuss, Lucky lass mfl. Jag minns hur man ryktade och gjorde stövmönster i stallgången. Hur man satt i sadelkammaren och smörjde träns. Man hade sin stallåda med egna prylar på ena läktaren. För att inte glömma Folkes FRAMÅT MARRRRRR!! Hamnade efter några år på Solänget tillsammans med min kompis och hade några år en egen häst hos Rolf Jadelius. När vi köpte hus så bodde vi precis mitt emot gamla stallet i Domsjö. Min man är fruktansvärt hästrädd och ringde mig på jobbet när några hästar rymt från hagen och gick på vår gård...jag fick åka från stan för att komma och leda hästarna till stallet :-)Mina pojkar älskade ridtävlingarna...för då kunde man plocka så många burkar... När Linnea började rida så hoppade jag också på :-) Jag är numera en intresserad mamma på läktaren och en lyckligt ridande mamma som gör så gott hon kan. Häst är bäst!
PS förresten så har jag några kort från klubbhusflytten om ni vill ha dem DS

Kommer aldrig att glömma mina gamla favoriter från den "gamla" ridskolan. Det var Filippa (som var en riktig suris) men så härlig att rida. Det var Fagott, Magall (min favorit), Stabil, Cherie, ponnyn Pia! Ja, det finns så fantastiskt många minnen av hästar, som jag aldrig glömmer.Det var otroligt lärorika år med ridning, men jag är glad när jag ser hur avslappnad attityd och att den hierarki som tidigare fanns i stallet inte finns idag när min dotter börjat rida.

Började rida i Domsjö när jag var ca 10 år. Detta var tidigt 1980-tal och favoritponnyn för att han var så snäll o go och alltid skötte sig fint - och kunde alla ridlärarens kommandon så att det såg ut som om man själv var duktig - var Donald. Som förresten var rätt lik Hunter som står i stallet nu!
Andra favoriter var ponnyerna Corina och Sandra. Minns fortfarande tydligt min första egna galopp runt ridhuset på Sandra. På läktaren stod min pappa och hade ångest, hästrädd som han var och fortfarande är...
Sen fanns ponnyn Stella i stallet. En elak en som jag var riktigt rädd för...
Som många andra slutade jag rida när jag själv fick barn men började om igen när min dotter började rida för 4 år sen. Och nu är jag fast riktigt ordentligt igen!
Jag tycker ridskolan av idag är bra mycket mer trivsam och juste än vad ridskolan var förr. När jag var liten fick man knappt peta på hästarna. Man var glad om man kom åt att borsta ibland, när ingen av de större tjejerna som bestämde fanns i närheten. För tyvärr så fanns det gäng i stallet, som styrde och ställde. Pga det kan jag inte säga att jag upplevde så mycket kamratskap och gemenskap i stallet. Däremot så fick jag ett som jag tror kommer bli ett livslångt intresse för hästar och det är jag otroligt glad över!

Jag minns oxå julafton på gamla stallet. Alla var så spända på om de skull få just sin favorithäst/ponny. Tomtemössorna på , bjällerkransar, glitter. Och sen den vackra sångerna, ständigt hojtandes god jul, och även folk som stod o väntade i fönstren på att vi skulle rida förbi. Det var tider det! Och när man kom tillbaka till stallet hade man som uppgift att göra en godis burk/bricka åt hästarna som dom fick slaffsa i sig. Det var tider det! Det blev alltid en perfekt julaftons morgon! Härliga minnen!

Anne....HUbert ja, han minns jag med. En favorit trots sin storlek, jag var inte gammal då...

Ååh, har så många minnen! Började rida på ridskolan när jag var 7 år,det blir alltså för..hm..33 år sedan. Min allra första lektion red jag på en häst som hette Eros, han var en vacker fux med bläs. Tillbringade snart varje helg på ridskolan och fick bli skötare på en skimmel-ponny som hette Silver Foot, men tror att hon var privatägd??! Min bästis Pia skötte en nordsvensk som hette Hubert, men kallades Hubbe. På lördagarna var det nybörjarlektioner och man ansågs riktigt duktig när man fick börja vara ledare åt nybörjarna. Minns särskilt en lördag, jag skulle äntligen få vara ledare! Men man fick inte alltid välja vilken häst/ponny man ville leda, så jag blev tilldelad Nike! Hon ansågs lite vild och galen, men jag bet ihop och var glad att jag "avancerat" till ledare. Nike bet mig i axeln, klev mig på tårna och vid ett tillfälle reste hon sig så lilla jag lättade från marken, hängande i tygeln!! Men stolt som en tupp var jag! Kommer också ihåg en lektion när vi i min grupp skulle få hoppa. Min älskade Silver Foot var dräktig och kunde inte ridas med sadel, men jag vägrade byta till en annan ponny. Så jag hoppade henne barbacka, visserligen gled jag av henne ett par gånger, men ojoj, va skoj det var! Jag och Pia var ju som sagt i stallet hela dagarna under helgerna, så vi hade alltid matsäck med oss. Den åt vi oftast högt upp på läktaren där många privathäst-ägare hade stora trälådor i olika färger med alla sina grejer i. Det här var nog före tävlingsskåpens tid, skulle jag tro!! Sen fanns ju ponnyn Lucky Lass också, om jag minns rätt var hon rätt seg att rida och inte direkt någon av mina favoriter. Redan då gillade jag hästar med lite fart och fläkt! Och så lilla shettisen Bertil med ett blått och ett brunt öga! Jaa, många härliga minnen har jag från min första ridskole-upplevelse. Jag ler och blir varm i hela kroppen när jag tänker tillbaks på den tiden. Många kramar och jättemycket LYCKA TILL med jubileumsboken! / Anne Andersson

Jag har faktiskt lagfotobilder när ÖOR vann Arac cup. Pokalerna vi tog hem står på hyllan i cafeterian.

Skrev "dagbok" för varje gång jag red och kommenterade hur det gått, vilken häst jag haft, om jag ramlade av och hur många gånger. Höll på några år i början av 60-talet.

Arac cup ja....var ju också på Skulesidan på den tiden...liksom Folke :-)


Och Maria - barbackaritterna ja - när slutade man med dem?

Tycker det va himla mysigt förr då hela stallet red ut barbacka på julaftonsmorgonen i en klunga till Carina och farbror Folke. Försten dit fick en häst eller ponny och kom man mycket senare än 07.00 så fick man vackert vara utan... Det kallar jag brinnande intresse!